Så ryktena var sanna.
Demon Controllers hade rekryterat och mobiliserat sin senaste milis.
Aporna.
De hade skickats mot oss.
De lydiga krigaraporna hade nu nått Inlandet. De drog fram över gårdar och fält, slog sönder hus och anläggningar och förstörde allt de kom åt. De hade importerats från okända zoner och tränats i militärläger långt bortom våra områden.
Nu var de här.
Det var inte plundring. De verkade inte intresserade av att ta någonting med sig. De förstörde för förstörandets egen skull, med en ursinnig vrede riktad mot allt som var vårt: byarna, hantverket, helgedomarna, odlingarna.
Också det som växte av sig självt.
Träd höggs ner. Djur dödades. Fält trampades sönder.
Vi förstod vad det betydde.
Det här var det slutgiltiga momentet. Signalen som inte längre kunde misstolkas.
Underkasta er nu, eller bli utplånade.
Några kvällar tidigare hade vi varit hemma i Altais.
En mörkhyad gestalt hade plötsligt dykt upp på våra datorskärmar.
Han varnade oss för Aporna.
Attacken skulle bli obönhörlig, sade han. De tänkte en gång för alla göra slut på allt som hade med frihet, harmoni, självutveckling, kärlek, passion, kreativitet, fulländning och spiritualitet att göra.
Dekretet var redan utfärdat.
I Ragged Citys militäranläggningar hade det lästs upp och förts vidare.
Allt sådant larv skulle bort.
Inget uppskov den här gången.
Vi hade hört liknande rykten förut.
Så vi fortsatte våra liv.
Dagen innan hade jag talat med en bekant sångerska. Vi bestämde tid för ett genrep med hennes musikgrupp.
Men sen kom Aporna.
När jag såg dem hade förstörelsen redan börjat.
Helgedomarna angreps hårdast.
Symbolerna som hade funnits där sedan vi var barn slogs sönder. Statyer vältes från sina fundament. Inskriptioner höggs bort eller krossades tillsammans med stenarna de var ristade i.
Sådant vi hade betraktat som vackert tycktes väcka avsky hos dem.
Klockorna började ringa i byarna.
Först en.
Sedan flera.
Till slut hördes de från alla håll.
Aporna vällde in över Inlandet från alla väderstreck.
