Militären hade sedan en tid genomfört förföljelser i området där Arcanias djupa skogar övergår i Lethian Plain. Några mindre motståndsceller höll fortfarande ut där.
Jag hade funnit en tillflyktsort högst uppe i en av de stora högspänningsmasterna som förde elektricitet söderut genom landet.
Masten var oerhört hög. Kanske en kilometer.
Längst upp fanns en bred plattform runt en byggnad av metall. Där stod automater med mat och dryck. Det mesta var skräpmat, men förråden skulle räcka länge. Jag hade fått klart för mig att man kunde överleva däruppe i tre år.
När jag gick nära plattformens kanter kände jag svindeln komma och drog mig tillbaka.
Det märkliga var att platsen tycktes vara byggd som ett skyddsrum. Inte under jorden, utan högt ovanför den.
Här kunde man se utan att själv bli sedd.
En annan man från motståndsrörelsen hade redan bott där en tid. Jag minns inte längre hans namn. Lo… Lou… något sådant.
Natten innan hade jag varit nere i skogen och träffat de andra.
Vi talade om att Slutet kanske var nära.
När jag sade ordet förde jag händerna till sidorna av ansiktet som skygglappar på en häst, så att jag bara kunde se rakt fram genom en smal tunnel.
Någon hade sett människor springa för sina liv ute på åkrarna vid skogsbrynet.
Nästa dag fanns bara deras gravar kvar.
En annan hade sett människorna förvandlas till vit gravmarmor.
Sedan ingenting.
Bara glömska.
Det var som om jorden själv åt upp människorna.
På dagarna höll jag mig gömd uppe i masten. Solen gjorde metallplattformen nästan outhärdligt het. Men under stjärnklara nätter förändrades platsen. Himlen öppnade sig runt mig som ett planetarium, med myriader av stjärnor över skogarna och slätten.
Vissa nätter tog jag mig ner.
I mastens mitt löpte en cylindrisk hiss som förde mig hela vägen till marken. Där väntade min häst.
Vi red genom skogen till de andra och återvände alltid före gryningen.
Ibland galopperade vi längs väldiga betongmurar som militären måste ha rest nyligen. Ingen visste riktigt varför de fanns där. Det gick också rykten om att mark hade börjat minerats, särskilt åkrarna längs skogarnas gräns.
De flesta i gruppen visste inte var jag gömde mig.
Rönn visste.
Edelejev visste.
Tarnahya visste också. Jag hade själv viskat det till henne.
Jag hade skämtat och sagt att jag nu skulle leva däruppe i tre år, som en annan Ioannis Stylitis, ett pelarhelgon ovanför världen.
Men jag hoppades att förföljelserna skulle upphöra långt innan dess.
Kontakten med de få som kände till platsen skedde genom ljussignaler från masten.
Rönn gjorde mig orolig.
Det hade hänt förut att han talat bredvid mun inför människor som inte borde ha hört.
