Ur Babis Mesitis drömdagbok. Nedtecknat hemma i hans lägenhet i Vakenheten, tidigt på morgonen efter uppvaknandet.
Jag måste ringa. Det är akut. Telefonen är redan i handen – bra. Jag låser upp. Eller… försöker. Ingen reaktion. Trycker hårdare. Skärmen lyser upp. Äntligen. Men istället för uppringningsskärmen dyker en menyrad upp med symboler jag aldrig sett förut. Irritationen sticker till i tinningen. Jag sveper bort sidan. En annan meny. Obegripliga ikoner.
Trycker på något som borde vara telefonen. Fel igen. Skärmen visar en lista med siffror utan förklaring. Knackar hårdare. Trycker snabbt, frustrerat. Men allt jag gör verkar leda till fler menyer, fler alternativ som inte har något med att ringa att göra.
Irritationen växer, pulserar. Jag biter ihop käkarna. Börjar hamra på skärmen. Varför händer ingenting? Funktioner, menyer, knappar, kontroller – inget går att förstå. Jag vill slänga telefonen i marken. Krossa den. Skrika. Knackar ännu hårdare, nästan som om trycket kan tvinga fram ett svar.
Inget. Bara den där förbannade skärmen som vägrar samarbeta. Telefonen hade löpt amok!
Jag vill bara ringa. Är det verkligen för mycket begärt?
När jag vaknade låg telefonen på nattduksbordet, precis som vanligt. Samtalsappen var redan öppen. Jag kunde inte minnas vem jag hade försökt ringa.