Jag var på en privat guidning med en kvinnlig vän genom Metropole Megatherium. Vi rörde oss genom de slitna kvarteren nära centrum, där staden växt i lager av tid och förfall. Medan vi gick berättade jag för henne vad jag brukade dela med mina turistgrupper:
”Det du ser runt dig nu är bara den officiella staden, men under våra fötter finns ett äldre skikt – en del av Metropole Megatherium som nästan försvunnit i historiens lager. De flesta känner inte till den, och ännu färre har sett den.”
Jag ville visa henne den fascinerande antika muren under stadsbebyggelsen. Men väl där, fick jag en impuls när jag såg en passage jag aldrig tidigare lagt märke till. En trappa ledde djupare ner, längre ner än nivån vi nu befann oss på.
”Kom, låt oss prova gå ner här…” uppmanade jag.
”Är du säker på att det är okej?” viskade hon och såg sig omkring med en tveksam blick.
”Jag har aldrig sett den här passagen förut,” svarade jag. ”Det här är nytt, även för mig.”
”Det känns… som om vi inte borde gå här,” mumlade hon medan hon följde mina steg.
”Det är just det som gör det spännande. Vi kanske har hittat något ingen annan sett.”
Vi fortsatte nedåt. Väggarna var halvmörka, gulnade och i förfall. Ju djupare vi kom, desto mer förstod jag att allt inte stod rätt till. Gången förde oss till allt lägre nivåer som jag aldrig trodde existerade.
”Det luktar jord och gammal rök,” sade hon och drog jackan tätare om sig. ”Och något annat… känner du det?”
”Ja,” svarade jag. ”Som något som legat begravt i evigheter.”
Så småningom nådde vi till vår häpnad stora underjordiska salar – som en dold värld under stadens underjord. Och den var bebodd!
”Vad i… är det folk där borta?” viskade hon. ”Vi borde inte störa dem.”
”Jag vet,” sa jag. ”Titta på det här! Det här är… otroligt.”
”Otroligt? Det är skrämmande,” mumlade hon. ”De tittar på oss. Vi borde gå.”
Jag såg på henne. Jag var delad mellan fascination och en växande känsla av oro. ”Bara några sekunder till. Vi kanske aldrig får se något liknande igen.”
Det märkliga folket såg ut som fattiga stadsbor från de lägre samhällsskikten men påminde samtidigt om grottmänniskor – som en stenåldersstam i sin naturliga grottmiljö. Mammor bar på sina barn, män rörde om i eldstäder, andra gick framåtböjda med sina sysslor i dunklet. Boskap och hundar strök omkring dem. Luften var tjock av rök, jord och något unket.
De var alldeles tysta och inte direkt fientliga, men deras misstänksamma blickar sa allt – vi hade snubblat in i något vi aldrig borde ha upptäckt.
Jag stod still en stund, tagen av vad vi hittat. Tankarna snurrade – det här var stort. En upptäckt som ingen annan kände till. Min impuls var att ta mig upp igen för att rapportera det, att visa världen vad som låg gömt under staden.
Men när jag tittade omkring efter en väg tillbaka såg jag att min väninna plötsligt hade fastbundits med ett rep! Hon tittade hjälplöst på mig med stora ögon.
”Vad… hur…?” stammade jag. Vem eller vilka hade gjort detta så obemärkt? Ingen hade närmat sig oss. Stammedlemmarna verkade helt oberörda, upptagna med sina sysslor. Det här blev riktigt skrämmande nu.
Jag vägde snabbt mina alternativ. Försöka ta loss henne – och riskera att också bli fast – eller springa för att hämta hjälp?
Jag valde det sista.
Jag började skynda mig uppåt längs de gamla arkadgångarna. Pulsen dunkade. Allt kändes overkligt.
Då såg jag det bisarra – något som stannade kvar i mitt minne. En hund hade klättrat upp på ryggen av en liggande oxe och bet den hårt i nacken. Det såg vid första anblick brutalt ut, men oxen, som verkade plågas av något, fann uppenbarligen lindring av bettet. Hunden sög i sig blodet, och oxens smärtor tycktes lätta. En fascinerande symbios.
Men jag kunde inte stanna. Exalterad och skräckslagen fortsatte jag springa uppåt, desperat sökande efter vägen tillbaka till marknivån och den välbekanta staden ovan.
Väl ute från gångarna och uppe på gatunivå igen, sögs jag upp av alla intryck och glömde bort det som hänt. Jag drev in i en helt annan värld, en annan dröm …
