Akvariet var inte hennes hem. Det var en fängelsecell – en skimrande, trång glasbur.
Hon pressar sig upp mot kanten. Fingrarna söker fäste mot den våta ytan men glider. Hon häver sig ändå högre, får ena armen över kanten – och tappar greppet.
Med ett plask faller hon tillbaka i vattnet.
Där förändras hon genast. Svansen sveper genom vattnet i en mjuk båge och för ett ögonblick rör hon sig med en lätthet som glasburen inte kan ta ifrån henne. Hon gör ett långsamt, mjukt varv längs akvariets väggar. Svansen följer henne i en svepande båge genom vattnet. Sedan återvänder hon till kanten.
Den här gången långsammare. Fingrarna låser sig kring kanten. Armarna skakar när hon drar sig upp, centimeter för centimeter. Vattnet rinner från håret och kroppen. Hon lyckas lyfta överkroppen till kanten, fastnar ett ögonblick, vrider sig och pressar sig vidare tills tyngden plötsligt tar över.
Hon faller hårt mot stengolvet.
Svansen slår ner med ett dovt ljud. Vatten breder ut sig omkring henne och söker sig ner i sprickorna mellan de mörka plattorna. Hon ligger kvar och andas, djupt och darrande.
Sedan försöker hon röra sig.
Valvet omkring henne är gammalt. Fukt har mörknat murverket och tunna stråk av vatten löper längs väggarna. Längre bort försvinner gången in i skugga.
Då ser hon den.
En smal glugg långt nere i muren, knappt bred nog för hennes kropp.
Hon börjar dra sig mot den …
När hon till sist pressat sig igenom är händerna uppskrapade och andningen flämtande. Utanför fortsätter en smal gränd mellan höga, mörka hus. På båda sidor står stängda bodar, magasin och lagerlokaler tätt intill varandra, med tunga portar, järnbeslag och neddragna luckor. Gången mellan dem är trång och hård, mer passage än gata.
Hon försöker ta sig fram.
Armarna drar kroppen över den våta stenen medan svansen slår och släpar efter henne. Varje förflyttning ger ifrån sig ett nytt plask, ett tungt slag mot gatubeläggningen. Ljudet studsar mellan husväggarna och bär längre än hon anar genom de smala gränderna.
Hon stannar till, flåsande efter ansträngningen. Sedan sätter hon händerna mot stenen igen.
Hon andas tungt, men hon är fri. För nu.
Hellre stapplande i det okända än simmande i fångenskap.
Då skär ett larm genom natten.