Jag och min flickvän hade just lämnat hotellet i Hornstull, Stockholm och befann oss redan inne på centralstationen. Det var där jag med fasa upptäckte att jag bar på fel ryggsäck. Hade tydligen förväxlat den på hotellet. Ryggsäcken jag nu bar på tillhörde någon helt annan. Jag såg det tydligt på namnlappen: ett namn jag inte kände igen, en okänd kvinna.
En märklig stress började byggas upp. Jag ville tillbaka till hotellet genast för att få tillbaka min ryggsäck, men allting verkade konspirera emot mig. Jag irrade omkring i stationens labyrinter, letade efter rätt uppgång, rätt rulltrappa, men inget fungerade. Vyerna förändrades subtilt men konstant. Och sen – min flickvän försvann. Hon gick upp för en rulltrappa, vinkade jag skulle följa henne, men precis när jag skulle göra det stängdes ett par glasdörrar rakt framför mig. Jag blev stående där avskild och isolerad. Hon märkte inget, fortsatte bara vidare.
Prelucid state: Det var kulmen. Stressen hade nått en nivå som inte längre kändes rimlig.
”Det här är för stressigt för att vara verklighet,” tänkte jag. Överdriven stress har blivit en stark dream sign för mig med årens gång. En portal till lucid dreaming.
Då bestämde jag mig att utföra det som kallas reality checking. Jag försökte läsa något och titta bort, sen lösa igen, pröva om den vakna verkligheten håller. Men det fanns inget att läsa, inget som kunde bekräfta eller förneka att det var en dröm eller inte. Och ändå misstänkte jag starkt att jag drömde. Då tog jag till det säkra kortet, att försöka flyga!
Jag böjde lätt på knäna och hoppade uppåt. Jag svävade i luften! Försiktigt först, sen mer kontrollerat.
Det var då det klickade. Som när ett tryck släpper i huvudet. Jag visste, med full klarhet:
Jag drömmer! Jag är i en dröm! I was lucid dreaming!
Lucid dreaming
Jo, jag kunde flyga! Bara sim-sväva omkring, och då försvann all stress, all ångest började rinna av, allt strul med ryggsäcken och med vägen tillbaka till hotellet, det bara släppte. Det var bara underbart att sväva omkring inne i stationen och veta att det här är bara en dröm.
Jag simsvävade upp mot stationens höga glastak, där ljuset silades in. Ett av fönstren stod öppet, så jag tänkte att jag skulle kunna ta mig ut därifrån, flyga hela vägen tillbaka till hotellet för att hitta rätt ryggsäck. Men jag ångrade mig genast. Varför bry sig? Detta är ju bara en dröm. En ryggsäck spelar ingen roll. Jag gled ner emot golvplan igen, helt lugn, i full vetskap att jag drömde.
Jag flög genom centralhallen, svepte förbi människor, alla på väg mot sina ärenden. Jag höll mig lågt, nära deras nivå, men ändå flygande. Folk såg mig – jag hälsade, de hälsade tillbaka, några log. Men ingen var särskilt imponerad av att min flygbragd eller min medvetenhet om lucid dreaming. Det var som om det jag gjorde inte var något märkvärdigt.
Jag flög långsamt in i en butik. Där satt en ung kvinna i kassan. Jag stannade precis framför henne, svävande i ögonhöjd.
– Ser du inte att jag flyger? frågade jag.
Hon såg knappt upp, log snett och sa med en trött, arrogant röst:
– Det där är bara ett YouTube-trick. Sånt där ser man många gånger varje dag.
Inget mer. Ingen annan reaktion.
Sen minns jag inte mycket mer – bara att jag vaknade, lite frustrerad över att ingen i drömvärlden var imponerad av min flygning och av att de trodde det bara var ett simpelt trick.
Men, ändå, hela dagen efteråt bar jag med mig ett märkligt lugn. Något i kroppen visste fortfarande att allting inte behövde vara så tungt. Att man kunde släppa all stress ibland, att mycket av vardagens tyngd bara är en illusion, en tankens konstruktion, precis som i en dröm.