Det var nästan mörkt när Taranhya kom ut från den Magiska Boden
Hon drog ryggsäcken bättre upp på axeln. Dagens inköp hade blivit bättre än väntat. Bland småsakerna låg ett CD-objekt — en svart sten, slät på ena sidan och helt ordinär att se på. Hon hade fått den till ett bra pris.
Med lite tur kunde hon sälja den vidare för en skaplig summa till någon resande på bazaren. Chrono-Distortive-objekt var alltid användbara när man reste i Inlandet. Rätt använda kunde de kapa betydligt mer än några minuter från en resa — eller ge någon en chans att göra om ett nyligen fattat beslut.
Taranhya log för sig själv. Inte illa.
Skymningen låg redan tät mellan husen. En pojke satt på en låg mur och försökte mata en i luften svävande katt som envist vägrade stå kvar på marken. Längre bort gled en liten kärra sakta förbi utan någon som drog den. Taranhya ägnade den knappt en blick.
~ Sedan hörde hon plaskandet ~
Hon saktade in.
Ljudet kom från en smal tvärgränd till vänster. Det var inte ljudet från ett rinnande rör eller en läckande cistern. En kropp rörde sig därinne i mörkret. Hon tog några steg tillbaka och tittade in i gränden.
Först såg hon bara något blekt nära marken. Sedan håret. Armarna mot stenläggningen.
Och längre ner — där benen borde ha varit — fjäll som glänste våta i det svaga ljuset och en bred fena som släpade över gatstenarna.
Taranhya blev stående. Konstiga saker såg hon varje dag. Men det här kändes inte som ännu en av stadens vanliga egenheter.
Varelsen på marken stannade till och hämtade andan. Något i den synen grep tag i Taranhya innan hon ens hann förstå varför.
Då skar ett larm genom natten
Larmet tjöt över kvarteren, vasst och envist, studsade mellan husväggarna och fyllde de smala gränderna. Några fönster öppnades längre bort. Någon ropade. Sedan hördes hastiga tunga steg ute från huvudgatan.
Larmet fortsatte. Något surrade till ovanför hustaken. En spanardrönare. De tunga stegen blev fler.
Taranhya lyssnade och kände igen signalerna. Någon hade rymt ur n’Klanens förvar.
Demon Controllers var på väg
Taranhya vände sig mot sjöjungfrun, som fortfarande drog sig fram över gatstenarna. Nu visste hon vem de jagade. Beslutet kom omedelbart. Hon måste hjälpa henne undan.
Det kändes mindre som ett val än som något hon redan visste måste göras.
Taranhya drog av sig ryggsäcken, fumlade med spännet och fick fram den svarta stenen.
CD-objektet låg tungt i handen.
Röster och hotfulla rop hördes nu utanför gränden.
De kom närmare.
Taranhya slöt fingrarna kring stenen. Koncentrerade sig. Kände stenen utstråla sin värme.
Verkligheten vek undan
larmet drogs bakåt
rösterna försvann in i sig själva
stegen retirerade
rörelserna omkring henne sögs tillbaka
genom de sekunder som just hade passerat.
Sedan stod hon åter i gränden som en liten stund tidigare.
Strax innan larmet hade skurit genom natten.
Hon visste att de bara hade några minuter på sig i denna tidslucka
Taranhya såg sig omkring.
Den herrelösa kärran hon hade sett stod längre bort i gränden.
Om hon kunde få upp sjöjungfrun på den kanske de hann bort från kvarteret innan Demon Controllers hann fram.
Hon skyndade fram till kärran och drog den mot gränden.
Redan efter några steg insåg hon att det inte skulle gå. Det tog för lång tid.
Kärran fastnade mot ojämnheterna i stenläggningen, och sjöjungfrun skulle fortfarande behöva lyftas upp på den.
Stenen i handen började svalna.
Taranhya stannade.
Tidsluckan höll på att slutas.
Och då skar larmet genom natten igen
Taranhya såg mot grändens mynning. För sent för kärran.
Hon slöt fingrarna kring stenen igen.
Koncentrerade sig.
Kände värmen komma tillbaka mot handflatan.
Verkligheten vek undan
Larmet drogs bort. Stegen försvann.
Gränden gled tillbaka genom de minuter som just hade passerat.
När allt stannade hade hon fått tillbaka tidsluckan
Den här gången såg hon inte på kärran.
Hon såg ner. På marken.
Linjerna. Fårorna. Sprickorna.
Hon började minnas vad de kunde betyda. Stadens markytor bar tecken som de flesta aldrig lade märke till — i stenläggningar, trottoarer, asfalt och gränder. Vissa linjer avslöjade mer än andra.
Psyche.
Medvetande under ytan.
Taranhya böjde sig ner och lät blicken följa mönstret genom gränden.
Där.
Något svarade under stenarna.
Inte ett tomrum. En närvaro.
Hon följde fårorna vidare. De korsade varandra, vek av, samlades igen.
Fingertopparna gled över den fuktiga stenen, genom tunna stråk av vatten som låg kvar i sprickorna.
För ett ögonblick tyckte hon att mönstret förändrades medan hon såg på det.
Psyche.
Ett medvetande under ytan, utsträckt genom mörkret under gatan.
Vattnets medvetande.
Hon följde en av linjerna med handen. Fingrarna blev våta. En fog i stenläggningen skiftade. Taranhya stannade till. Hade den sett ut så nyss?
Hon tryckte till.
Markstenen gav efter.
Under henne öppnade sig mörkret.
Långt därnere låg svart vatten mellan väldiga rader av kolonner. Från öppningen löpte en smal stentrappa ner mot den blanka vattenytan.
Taranhya stirrade ner
Där fanns kanske en väg undan
Hon tog några steg nedför trappan
Om hon bara hann få ner jungfrun hit innan tidsluckan slöt sig
Hon kastade en snabb blick tillbaka upp mot öppningen
Då kände hon förändringen i handen. Stenen hade börjat svalna igen.
Tidsluckan höll på att slutas.
⟡
Larmet ljöd starkare mellan husen. Blått och orange sken fladdrade över väggarna längre bort. Ovanför taken hördes svävardrönarnas tunna surrande.
Taranhya såg upp.
Flera mörka gestalter svängde in i gränden. Svarta jackor. Tunga kängor. Masker över ansiktena. I händerna bar några av dem korta elstavar.
Demon Controllers.
”Stanna!”
En av gestalterna höjde elstaven.
”Rör er inte!”
Taranhya reste sig. Kroppen hann före tanken.
Fötterna gled isär. Tyngdpunkten sjönk. Överkroppen höjdes och började vagga långsamt från sida till sida, samlad och spänd som en kobra just före hugget.
𑁭 Den sjunde posen
Ett lågt väsande pressades fram mellan hennes tänder.
Hon visste att det kunde bli hennes sista strid.
