Taranhya väste, redo att möta stötarna från elstavarna.
Men anfallet kom aldrig.
Från marken bakom henne steg en ton. Sedan ännu en. En melodi.
Det var inte en vädjan om hjälp. Det var en sång, men utan urskiljbara ord, en kristallklar, vibrationsrik frekvens som skar rakt igenom det tjutande larmet och svävardrönarnas surrande. Sjöjungfrun hade slutat flämta. Hennes ögon var slutna, men i hennes röst fanns något uråldrigt, som om jordens innersta hade fått en egen stämma.

Demon Controllers stelnade mitt i sina rörelser. Några av dem såg sig förvirrat omkring.
Under deras tunga kängor började marken svara. Sången fortplantade sig genom stenläggningen, ner i de gamla valven, där den växte och återvände i allt djupare vibrationer. Vattnet i sprickorna började darra. Stenarna kring öppningen som Taranhya hade upptäckt gled långsamt isär. Trappan ner mot akvedukten blottades alltmer.
En av Demon Controllers försökte höja sin elstav. Blå gnistor sprakade till, sedan slocknade elstaven. Ljussken fladdrade över maskernas visir, och ovanför hustaken började drönarnas surrande hacka och knastra tills de tystnade en efter en.
Patrullens rörelser förändrades. De såg inte längre på Taranhya. Några släppte sina vapen. En av dem försökte backa, men kom ingenstans.
Bakom Taranhya fortsatte sjöjungfrun sin sång.
Ur de stigande och sjunkande tonerna började främmande ord växa fram, sammanflätade till verser på ett språk Taranhya aldrig hört. Sången tilltog i styrka och fyllde snart hela gränden. Från de underjordiska valven återvände den, djupare och mäktigare, som om själva vattnet hade börjat sjunga med.

Sedan började Demon Controllers röra på sig.
En efter en drogs de mot öppningen och vidare nerför stentrappan. Några sträckte armarna framför sig, som om de sökte något i mörkret. Andra gick med slutna ögon.
De tycktes fullständigt trollbundna
En del lutade huvudet bakåt, nästan hänfört. Någon försökte in i det sista spjärna emot. Men ingen stannade. Alla fortsatte, betagna av tonerna som drog dem allt längre nerför stentrappan.
Långt därnere väntade det svarta vattnet mellan de väldiga kolonnerna.
Patrullen fortsatte ner, tills vattnet slöt sig omkring även den siste av dem.
Gränden blev med ens helt tyst.
Larmet hade dött ut. En av drönarna låg sönderslagen mot gatstenarna. En annan hade försvunnit ner i akveduktens mörker.
Taranhya lät armarna sjunka. Hon andades tungt och stirrade ner mot det svarta vattnet. Sedan vände hon sig långsamt om mot sjöjungfrun.
Vad hade hon just bevittnat?
Förvåningen fanns kvar i hennes ögon. Men där hade också tänts något annat.
En gnista av hopp. Inför vad visste hon ännu inte.
⟡
Långt därifrån, i utkanten av Psychias atmosfär, gled ett majestätiskt mörkt skrov fram över de kosmiska vågorna
Ombord på Spica Negra stod kapten Solano Durvain helt stilla vid rodret.
Genom sulorna på hans stövlar, djupt inifrån det väderbitna timret, började en lågfrekvent vibration sprida sig. Det mörka träet i masterna och däcket sjöng med i en tonart han inte hört på mycket länge.
Ett diskret, knappt märkbart leende spred sig över hans ansikte.
Hana Kailani!
Ute på stäven flammade den gyllene, kvinnliga galjonsfiguren till. Ett intensivt, blåvitt stjärnljus – sprunget ur källan vid α-Virginis – bröt fram ur guldet, klättrade som elektriska nerver upp genom bogspretet och riggen, och tände masterna i mörkret.

Skeppet hade vaknat.
Next episode →