Vi hade blivit skeppsbrutna i någon slags tidsresa och kommit med vår tidskapsel till en märklig plats för antik dyrkan som kallades Heliodora-kulten.
Strax bredvid de centrala templen bredde en gigantisk, långsmal Stoa ut sig, med drag av en amfiteater. Den såg ut som en blandning av helgedom, skola, teater och diskotek.
Här dyrkade man några statyer, väsen eller andar av filosofer. De bar lagerkransar på huvudena och var omsvepta i blekt ljusblå mantlar, αχνούς γαλάζιους μανδύες. De stod orörliga och alltid bortvända, blickande endast mot de ljusa, långsmala fönstergluggar som löpte längs Stoans sidor.
Men ibland kom de till liv och rörde sig inne i Stoan.
De kallades Lukomonerna, de Stora Lärarna, Μεγάλοι Διδάσκαλοι, och var på något sätt beskyddare av hela tempelområdet.
Det var tabu att försöka få en Lukomon att vända sig mot en. En sådan handling skulle bära stor olycka med sig. Däremot kunde man få ett särskilt tillstånd att väcka och samtala med en av Lärarna, och då gick det bra att mötas ansikte mot ansikte.
Många pilgrimer kom till Heliodoreion för att samspråka med Lärarna, men inte alla fick sitt tillstånd utgivet.
Vi, som tids-skeppsbrutna, var rädda för dem och undvek att gå dem alltför nära.
Det rådde förstås rökförbud i templen. Men Lukomonerna rökte och de som var vakna kändes igen på sitt särskilda signum: de stod i Stoan med en cigarett i ena handen och de heliga skrifterna eller lagarna i den andra.
Drömmen fortsatte därefter i en helt annan riktning.
Till slut landade tidsresenärerna i en bekant bar i sin egen tid. Men när jaget öppnade sin ryggsäck fann han där mystiska skrifter på okända språk.
Häpna över att något från resan tycktes ha följt med tillbaka vaknade han.
