Jag drömde att jag var vaken och skrev ner min dröm i ett slags falskt uppvaknande, i ett hypnagogiskt tillstånd.
“𝓳𝓪𝓰 𝓪̈𝓻 𝓮𝓷 𝓴𝓪𝓽𝓽”
Denna lilla fras med de ovanligt eleganta bokstäverna återkom genom hela drömmen, som en lekfull refräng, nästan som ett humoristiskt mantra.
Jag befinner mig i Amanda Stahltraales sällskap, där det finns en man som kan göra guld av gamla föremål vilka har legat länge under havet. Han är något av en profet.
Och mycket riktigt. Ett gammalt föremål han hämtat från havsbottnen blev till guld mellan hans fingrar medan samtalet fortsatte omkring oss.
Men…
“𝓳𝓪𝓰 𝓪̈𝓻 𝓮𝓷 𝓴𝓪𝓽𝓽”
Senare sjunker jag in i ett djupare drömlager.
Vi var redan på väg till nästa by. Vi är ett kringvandrande sällskap. Vår vagn knarrar längs Inlandets vägar, fullastad med koffertar, dräkter och hoprullade kulisser.
Ο θίασος. Så kallade de oss, och när vi kom fram till byarna går orden mellan husen: O Thiasos! O Thiasos! Teatersällskapet är här.
Men …
“𝓳𝓪𝓰 𝓪̈𝓻 𝓮𝓷 𝓴𝓪𝓽𝓽”
… en siames, som har en tvilling, en annan katt…
På varje plats förändrade våra föreställningar villkoren för publiken, inte bara för föreställningen utan för hela deras verklighet. Vår rekvisita blev en del av denna verklighet och vice versa. Efter en föreställning kunde publiken sitta kvar och vänta på att deras torg skulle återfå sin vanliga storlek.
I våra pjäser rörde vi oss varje gång genom samma scener och samma motiv. Det som vi kallar verklighet kunde erodera eller transcendera till något helt annat, framför ögonen på publiken.
Samma kväll, i något härbärge, i ett enskilt rum som vi rullat upp på plats, bekräftade min vän Chryse, skrattande, denna erosion eller transcendens.
Bland vårt sällskap finns också en trollkarl, en Magus, som bekräftar detta, eller bekräftar sig själv med detta. Han ställde ett glas vatten på bordet. Ur fickan tog han några vita klumpar.
— Αλάτι. Känn själv.
Jag smakade på en. Salt. Han släppte ner klumparna i glaset och rörde om. Skeden skrapade mot bottnen.
De låg kvar utan att lösas upp.
Jag kände igen det han gjorde. Även jag var invigd i denna transcendens.
När han sköt glaset mot mig tog jag emot det med en förtjusning som gick genom hela kroppen. Tänk vad vi fortfarande hade framför oss.
Min tvilling sträckte sig efter glaset. Jag såg ner på våra händer.
Men..
“𝓳𝓪𝓰 𝓪̈𝓻 𝓮𝓷 𝓴𝓪𝓽𝓽”
På morgonen lastade vi återigen vagnen. Från härbärget ropade någon att vi hade glömt kvar en blå dörr. Vagnens hjul började knarra i leran.
Jag fortsatte tro jag var vaken och antecknade vidare .
Således, fortsätter vårt sällsamma, lite bisarra sällskap sin vandring bland landsbygdens stråk och byar.
“𝓳𝓪𝓰 𝓪̈𝓻 𝓮𝓷 𝓴𝓪𝓽𝓽”
