Bland de få Oneironauter som vågat sig ända fram till Radiozonic Wastelands yttersta rand, där stigarna suddas ut och vinden viskar i främmande toner, berättas det ännu i våra dagar en gammal sägen. Alltid berättas den lågmält, nästan ohörbart, såsom de djupaste av hemligheter. Det är sägnen om den idag förbjudna platsen Gargir-Gerlén, och om det ödesdigra slag som en gång utkämpades där.
I en fjärran tid, före De Brutna Cyklernas dagar, var denna dal av ett annat slag. Här rann klart vatten genom jorden, och dess porlande melodi var en fröjd för sinnet. Trädens kronor bar sällsam fågelsång, och den friska vinden rörde sig som ett löfte genom gräset. Marken var levande och svarade dem som visste att vandra varsamt över den.
Men så kom den första av de fem stora omvälvningarna, den som i de äldre texterna endast antyds som Den Första Skärningspunkten. Då började världens väv att stramas åt, och viljor som länge verkat i det fördolda trädde fram.
Det var då de två härarna möttes, just här i denna dal.
De ena kom i sluten ordning, burna av en vilja som ej tvekade, deras tecken ristade djupt i det som var. De andra kom ur det obundna, med krafter som ej lät sig fängslas, och bar med sig det som ännu ej fått namn. Mellan dem stod ej blott mark, utan själva grunden för det som är.
Och när de möttes var det ej blott vapen som korsades, utan mönster mot mönster, vilja mot vilja, såsom om själva verkligheten prövades i deras händer. Då brast jorden, och vattnets sång blev förvriden, och det som en gång varit en dal blev en plats som minnet ej längre ville bära öppet.
De som överlevde talade därefter sällan om vad de sett. Men det viskas att själva marken där ännu minns, och att den som dröjer och lyssnar alltför länge försvinner … och blir ej ihågkommen.