Ur Babis Mesitis drömdagbok. Nedtecknat hemma i hans lägenhet i Vakenheten, tidigt på morgonen efter uppvaknandet:
Jag och min flickvän hade just lämnat hotellet i Tullshorn, och befann oss redan inne på Metropolens enorma Centralstation.
Det var där jag upptäckte att jag bar på fel ryggsäck. Hade tydligen förväxlat den på hotellet. Ryggsäcken jag nu bar på tillhörde någon helt annan. Jag såg det tydligt på namnlappen: ett namn jag inte kände igen, en okänd kvinna.
En märklig stress började byggas upp.
Jag ville genast tillbaka till hotellet för att få tillbaka min ryggsäck, men allting verkade konspirera emot mig. Jag irrade omkring i stationens labyrinter, letade efter rätt uppgång, rätt rulltrappa, men inget fungerade.
Vyerna förändrades subtilt men konstant.
Jag försökte ringa efter en taxi, men var skulle den hämta mig?
Baksidan av stationen verkade vara en lugnare plats. I all hast frågade jag någon ur personalen vad vägen där bakom hette.
– Strutsdammvägen. Men det kommer inga taxibilar dit.
Jag försökte ändå. Mobiltelefonen strulade som vanligt. Konstiga menyer dök upp, märkliga knappar, ingenting fungerade som det skulle.
Märkligt. Det här med telefonen brukade ju hända i drömmar. Fast nu var jag ju vaken.
Till slut försökte jag tala in bokningen.
– Taxi Metropole! Taxi Metropole, hör ni mig?
Och sedan – försvann min flickvän.
Hon gick upp för en rulltrappa, vinkade jag skulle följa henne, men precis när jag skulle göra det stängdes ett par glasdörrar rakt framför mig. Jag blev stående där avskild och isolerad. Hon märkte inget, fortsatte bara vidare.
Stressen hade nått en nivå som inte längre kändes rimlig.
”Det här är för stressigt för att vara verkligt.”
Telefonen. Irrandet. Allt som hela tiden gled undan. Jag försökte avfärda tanken. Jag var ju vaken. Det visste jag. Ändå dröjde misstanken envist kvar.
Kanske skulle jag ändå kontrollera, bara för säkerhets skull.
Jag drog mig till minnes några av de där reality checks jag hade läst om.
Först pekfingret mot den andra handens handflata. Om jag drömde borde det kanske gå rakt igenom. Det gjorde det inte. Handflatan var fast. Helt vanlig. Jag var nog vaken ändå.
Jag försökte med en annan metod. Läsa något, titta bort, läsa igen. Men det fanns inget att läsa. Ingen skylt, ingen lapp, ingenting som gick att använda. Ändå hade misstanken börjat bita sig fast. Till slut återstod det säkra kortet.
Att försöka flyga.
Jag böjde lätt på knäna och hoppade uppåt.
Ja! Jag svävade i luften! Försiktigt först, sen mer kontrollerat.
Det var då det klickade. Som när ett tryck släpper i huvudet. Jag visste, med full klarhet:
Jag drömmer!
Jag är i en dröm! I was lucid dreaming!
Ja, jag kunde flyga! Bara sim-sväva omkring, och då försvann all stress, all ångest började rinna av, allt strul med ryggsäcken, mobilen, taxin och med vägen tillbaka till hotellet, det bara släppte. Det var bara underbart att sväva omkring inne i stationen och veta att det här är bara en dröm.
Jag simsvävade upp mot stationens höga glastak, där ljuset silades in. Ett av fönstren stod öppet, så jag tänkte att jag skulle kunna ta mig ut därifrån, flyga hela vägen tillbaka till hotellet för att hitta rätt ryggsäck. Men jag ångrade mig genast.
Varför bry sig? Detta är ju bara en dröm. En ryggsäck spelar ingen roll. Jag gled ner emot golvplan igen, helt lugn, i full vetskap att jag drömde.
Jag flög genom centralhallen, svepte förbi människor, alla på väg mot sina ärenden. Jag höll mig lågt, nära deras nivå, men ändå flygande. Folk såg mig – jag hälsade, de hälsade tillbaka, några log. Men ingen var särskilt imponerad av att min flygbragd eller min medvetenhet om att jag drömde. Det var som om det jag gjorde inte var något märkvärdigt.
Vid en av pelarna stod en ung kvinna och sålde sina varor från ett enkelt bord. På nåt sätt visste jag att hennes namn var Taranhya.
Jag gled fram till henne och stannade svävande i hennes ögonhöjd.
– Ser du inte att jag flyger? frågade jag.
Hon såg knappt upp, log snett och svarade med trött självklarhet:
– Det där är bara ett YouTube-trick. Sånt där ser man många gånger varje dag.
Sedan fortsatte hon som om ingenting särskilt hade hänt.
Sen minns jag inte mycket mer – bara att jag vaknade, lite frustrerad över att ingen i drömvärlden var imponerad av min flygning och av att de trodde det bara var ett simpelt trick.
Men, ändå, hela dagen efteråt bar jag med mig en positiv känsla och ett märkligt lugn.
Jag hade lyckats igen.
Det var fortfarande långt ifrån självklart. Lucid dreaming kommer inte på beställning, hur mycket jag än försöker träna upp det. Men just därför kändes de där gångerna så bra — ögonblicket när tvivlet plötsligt viker undan och man vet:
Jag drömmer. Jag är inne i den dröm. Och jag vet om det.
