Det börjar skymma.
Vi står på en avsats av den provisoriska försvarsmur som hastigt har byggts runt staden. Muren är ojämn och på flera ställen alldeles för låg. Den har rests av det material som funnits till hands, under en tid då ingen längre kunnat låtsas att belägringen gick att undvika.
Långt ute vid horisonten tänds fiendens eldar.
Först är de bara enstaka ljuspunkter i mörkret. Sedan blir de fler, hundratals, kanske tusentals, tills hela slätten framför oss tycks glöda. Där ute slår den väldiga armén läger för natten. I det sista ljuset kan vi skönja fanorna.
De har fått förstärkningar.
Fanatiska Klan-sympatisörer har kommit från landen bortom Cyanbergen och anslutit sig till belägringsstyrkan. Vi ser deras tecken bland de andra fanorna och förstår vad det betyder. Fienden blir starkare medan vi blir färre.
Angreppet kan inte dröja länge.
Det är fullmåne i kväll.
Någon säger det högt, fast alla redan vet. Vid nästa fullmåne kommer vi inte att existera längre.
Vår mur kommer inte att hålla hur länge som helst. Den uppvisar för många svagheter, och alla som står på den kan se dem. Ändå stannar vi kvar.
Ett rykte går längs muren om att den nordvästra porten har öppnats. Folk har börjat lämna staden den vägen och försöker ta sig mot Transopsania innan flyktvägen stängs. Några av våra släktingar tycker att vi borde följa efter. Ingen vill dö så snabbt, säger de. Det finns fortfarande en väg ut.
Men snart ska även den nordvästra porten förseglas.
När det sker finns ingen väg tillbaka.
De flesta av oss på muren är bergsfasta i sitt beslut. Vi kan inte överge staden i dess sista stunder av nöd. Vi kan inte göra det när våra förfäder aldrig gjorde det.
Det är ändå Psychias huvudstad.
På gatorna råder inte samma enighet.
Det finns de som menar att fortsatt försvar är meningslöst. Vi borde kapitulera medan det ännu finns en stad att överlämna. Låta fienden ta den och därefter organisera motståndet inifrån.
Andra skriker att detta är förräderi.
Grälen hörs genom kvarteren. Folk samlas på gator och torg. Några demonstrerar för kapitulation. Andra kräver fortsatt motstånd. Familjer och vänner står på olika sidor och skriker åt varandra medan fiendens lägereldar fortsätter att brinna utanför murarna.
Äldrerådet beslutar att frågan måste avgöras genom omröstning.
Men omröstningen måste ske snabbt.
Efter slaget hamnade jag i fängelse.
Jag minns mörka celler och långa korridorer upplysta av svagt lampsken. Ljuset räckte aldrig särskilt långt. Väggarna försvann snart tillbaka in i mörkret.
Jag tvättade mig med vatten från toalettstolen och försökte hålla den så ren som möjligt.
Det blev långa, hårda förhör.
Vi fick ta på oss overaller och utföra straffarbeten. Jag minns inte längre detaljerna. Bara cellerna, korridorerna, lampskenet och känslan av att tiden där inne blev svår att mäta.
Men några av oss lyckades till slut fly.
Vi tog oss bort från fängelset och vidare mot Arcanias skogar. När vi väl nådde in bland träden kunde de inte längre följa efter oss.
Det var där de första motståndsgrupperna bildades.
Vi gömde oss under de väldiga trädkronorna. Vi tränade, planerade och försökte komma fram till hur vi skulle agera nu.
Och vi tävlade mot varandra i tresteg på gräset.
Vi gjorde det om och om igen mellan träden.
Även Nova och hennes son fanns där. Det var en rolig överraskning att hitta dem mitt i allt detta. Jag lekte med pojken och klättrade tillsammans med honom bland de jättelika träden. De bodde i en koja högt uppe i en trädkrona, så högt att vi fick svinga oss upp med klätterrep för att nå den.
Där uppe kunde vi gömma oss.
Vi tränade och väntade.
Jag önskade bara att fler av mina nära och kära skulle dyka upp snart. Jag visste fortfarande inte vad som hade hänt med dem.
Jag var så orolig för min familj….
