En stadsdel vid vattnet, sotig och tung av historia. Gator av slitna kullerstenar, höga tegelbyggnader svärtade av århundraden av rök och saltstänk. Hamnkranar reste sig som utmärglade djur mot en grå himmel. En plats byggd för tidens tunga rörelse, där sten och järn kämpade mot elementens obönhörliga krafter.
Jag var en besökare där.
Tidvattnet kom som det alltid gjorde.
Lokalbefolkningen kände till dess rörelser, de levde med dem, som en oskriven lag inpräglad i deras blod. När vattnet drog sig tillbaka flödade livet som vanligt. Butiker öppna, människor på gatorna, transporter i rörelse. Men när floden sakta steg upp längs stenfasaderna, skiftade staden i karaktär. Dörrar stängdes. Fönsterluckor drogs för. Affärsägare låste sina portar med en märklig, rituell precision. Det fanns ingen rädsla i deras rörelser, ingen panik. Bara en anpassning, en insikt i något större än dem själva.
Jag stod kvar när det började.
Först var det bara en fuktig lukt, en vissnande kyla i luften. Vatten sipprade in i rännstenarna. Små vågor slog upp mot trottoarernas kantstenar. Sakta, långsamt, steg havet in i staden. Jag såg tidvattenlinjerna på husväggarna – tysta vittnesmål om tidigare skiften.
Jag borde ha tagit skydd.
Men jag var en besökare, en främling i en värld där andra kände lagarna. För sent insåg jag att vattnet bar en annan kraft än bara gravitationens kall. Det var starkare nu, mer levande än förr. Jag började röra mig bort, tillsammans med andra besökare, genom de allt grundare valen av torra gator. Vi rörde oss västerut, bort från tidvattnets källa. Från öster kom vattnet – hamnen måste redan ha svalt det mesta av sig själv.
Det dröjde inte länge innan vi insåg misstaget.
Ett felaktigt vägval, en korsning som ledde oss rakt in i en smal gränd. Vi sprang för att hålla oss framför vattnet, men vi hade kommit till en återvändsgränd, bara en naken tegelvägg framför oss nu, det fanns ingen utväg. Bakom oss hördes bruset av vatten som skummade och vältrade sig fram, ivrigare än tidigare, hetsigare.
Panikens första gnista tände sig i bröstet.
Jag vände mig mot vågen och pressade mig igenom den, den hade då nått nästan till midjan. Jag kände kraften i den, som en enorm levande kropp som försökte slita mig bakåt. Jag pressade mig framåt och lyckades nå en gata där vattnet ännu inte tagit full kontroll. Ensam nu, med kläderna tunga av salt, såg jag ut över en stad som redan dragit sig tillbaka in i sina skyddade vrår.
Det var då jag hörde rösterna.
Jag halkade in genom en dörröppning, och upp till en gammal hyreskasern där några lokalbor satt i dunklet. De log när de såg mig, deras leenden fulla av både humor och mild förvåning.
”Så du fastnade där ute?” En av dem höjde ett glas i en sliten hand.
”Ingen fara, främling. Vi vet hur man hanterar detta. Det är bara tidvattnet.”
Jag försökte förstå.
”Men det… det var annorlunda. Starkare.”
Ett skrockande skratt.
”Ibland blir det så. Men vi klarar oss. Det går över om några timmar.”
Jag förblev där, i skydd, tills vattnet åter drog sig tillbaka, och stadens rytm, dess osynliga lag, lät livet fortsätta igen.
När jag steg nerför de slitna trapporna anade jag i ögonvrån en gammal väggmålning, nästan utplånad av tiden – en leopard som rörde sig framåt i vegetationen. Sprucken och urblekt smälte den in i murbruket, nästan utsuddad men men en närvaro som hängde sig kvar.
En rysning av igenkännande gick igenom mig. Jag undrade varför.
Jag tänkte inte mer på det.
Väl ute låg gatorna fortfarande öde, sköljda rena av tidvattnet, blänkande i det grå ljuset. Staden verkade likgiltig, oberörd av det som just varit, som om den alltid väntade på nästa tidsvåg.