Under expeditionens första dagar hade vädret varit klart nog för att de
skulle kunna se Inlandets slätter mellan bergen. De bredde ut sig långt under
Cyan Mounts, bleka och disiga, tills landkapet tycktes plana ut mot horisonten.
Wilgrin Draumrhǫðr lät deltagarna stanna där leden vek runt en väldig
klippelare. De tog fram vatten och proviant medan han gick från den ena till
den andra, kontrollerade remmar, skosulor och de första tecknen på höjdsjuka.
De var åtta den här gången. Några hade rest långt för att följa honom genom
Cyanbergen. En av dem förde noggranna anteckningar om varje fågel de såg. En
annan frågade efter namnet på alla toppar, även de som saknade namn. Den
yngste fotograferade Wilgrin när han trodde att Wilgrin inte märkte det.
Det gjorde han, men lät honom hållas.
När de fortsatte låg leden öppen framför dem. Wilgrin gick först och angav
takten. Han visade var bergets mörka sten bröt fram genom den cyanblå hinnan
av is, var vinden hade slipat klippan och var man vid klart väder kunde ana
Thronion över de lägre topparna.
Det var en god dag för en expedition.
Sedan förändrades vinden.
Wilgrin märkte det innan molnen nådde passet. Temperaturen sjönk. Små torra
snökorn började löpa över marken. Långt i väster försvann en bergskam bakom
någonting som först liknade dimma.
Han gav order om att binda samman gruppen och vända mot närmaste skydd.
Ingen tyckte om beslutet när han gav det. De flesta skulle tacka honom
senare.
Stormen kom över passet fortare än någon av dem hade väntat sig.
Först försvann de högsta topparna. Sedan den smala leden framför dem. Till
sist återstod bara Wilgrin Draumrhǫðrs rygg, några steg längre fram i det
vita, och repet som band expeditionens åtta deltagare till varandra.
”Stanna tätt,” ropade han. ”Och trampa där jag trampar.”
Vinden tog orden, men de närmaste hörde och förde dem vidare.
Wilgrin kände vägen genom skosulorna. Under nysnön låg en gammal stig som
följde bergets lutning mot nordost. Ett felsteg åt vänster betydde lösa
stenblock. Ett felsteg åt höger betydde ingenting alls på flera hundra
meters djup.
Han gick långsammare än han hade lust till. Det var en av de första saker
bergen lärde en vägvisare: brådska var oftast bara rädsla med ett mer
smickrande namn.
Bakom honom kämpade de vidare. En av deltagarna hade tappat känseln i två
fingrar. En annan hade börjat fråga hur långt det var kvar med jämna
mellanrum. Wilgrin svarade aldrig i minuter eller kilometer. I sådant väder
var båda måtten meningslösa.
”Till nästa skydd,” sade han bara.
Han hade lett expeditioner genom Cyanbergen i större delen av sitt vuxna
liv: handelsmän som sökte en kortare väg till Inlandet, kartografer som
ville ge namn åt redan namngivna platser och äventyrare som trodde att
utsikten från en bergstopp skulle förklara någonting om dem själva. Han
hade hämtat hem människor ur raviner, burit febersjuka över glaciärer och
vänt om sällskap som betalat honom för att fortsätta.
Ett mörkt streck visade sig genom snön framför dem. Wilgrin stannade,
lyssnade till vinden och ändrade riktning några grader.
Grottöppningen låg där han mindes den, dold bakom en skuldra av svart sten.
Den var inte stor och den fanns inte på de vanliga kartorna, men den gick
tillräckligt långt in i berget för att bryta vindens kraft.
Han lät gruppen vänta tätt intill klippväggen medan han själv tog sig in.
Först undersökte han taket och väggarna nära öppningen. Sedan gick han
längre, förbi den låga sprickan och fram till den torra avsatsen längst in.
Inga färska spår. Ingen lukt av djur. Ingen lös sten där de skulle ligga.
När han kom tillbaka tog han emot var och en vid öppningen, räknade dem och
räknade dem igen. Åtta deltagare. Åtta packningar. Ingen saknades.
De gjorde upp eld av det torra bränsle de burit med sig. Våta handskar
hängdes över repen. Någon värmde vatten. Någon annan började skratta, lite
för högt och utan tydlig anledning, när faran äntligen släppte sitt grepp
om kroppen.
”Visste du att grottan fanns här?” frågade den yngste i gruppen.
Wilgrin såg ut mot snön som vällde förbi öppningen.
”Ja.”
”Hur?”
”Jag har varit här förut.”
Det var ett tillräckligt svar. Ändå dröjde frågan kvar hos honom efter att
den unge mannen hade vänt sig mot elden.
Wilgrin mindes grottan. Han mindes stenens form, den låga sprickan längst in
och det ljusa stråket i taket där ett okänt mineral skar genom graniten. Han
mindes att vatten kunde samlas i en fördjupning bakom den östra väggen.
Men han kunde inte minnas när han hade varit där.
Det hände ibland. Efter många år i avlägsna trakter gled passen, lägren och
vägarna in i varandra. Han fäste ingen större vikt vid det. Ett berg krävde
uppmärksamhet, inte självgranskning.
När alla hade ätit lade han sin hoprullade kappa mellan sig och grottgolvet.
Stormen fortgick utanför. Den lät avlägsen nu, som ett hav på andra sidan
en mycket tjock vägg.
Han somnade.
Wilgrin öppnade ögonen.
Elden hade sjunkit till en röd spricka mellan stenarna. Runt den låg
expeditionen hopkrupen under filtar och kappor.
Allt var stilla.
Ändå hade något väckt honom.
Han satte sig upp och lyssnade. Stormen hade mojnat. Smältvatten föll från
grottaket med långsamma, oregelbundna droppar. En sovande drog efter andan.
Elden knäppte till.
Sedan kom rösten.
”Wilgrin.”
Den var låg, men tydlig. En röst han kände igen och ändå inte kunde placera.
Han såg på de sovande. Ingen rörde sig.
”Wilgrin.”
Den här gången kom den från grottöppningen.
Han reste sig och lade några vedstycken på glöden. Åtta sovande gestalter
låg runt elden. Åtta packningar stod längs väggen. Hans egen kappa låg på
golvet där han mindes att han lagt den.
Allting stämde.
Ändå stod han kvar ett ögonblick med känslan av att något var fel. Det var just det som oroade honom.
Han drog kappan tätare omkring sig och steg över den låga snövallen vid
öppningen.
Molnen hade brutits upp.
Framför honom reste sig Cyanbergen, vita och svarta under natthimlen. Långt
ovanför de andra topparna stod Thronion. Bergets övre branter var fria från
moln, och nära dess topp brann ett ensamt ljus.
Det var för klart för att vara en lykta och för stilla för att vara eld.
Wilgrin stod orörlig.
Han hade sett ljus på höga berg förut: sol mot is, elektriska stormar,
avlägsna lägereldar och irrbloss över djupa sprickor. Han kände till de
enkla misstagen, de farliga misstagen och de misstag som människor gjorde
för att de önskade att världen skulle rymma mer än den visade dem.
Detta var inget av dem.
Ljuset från Thronion tilltog. Inte mycket, bara tillräckligt för att de
snötäckta kammarna mellan dem skulle träda fram ur mörkret, den ena efter
den andra, som delar av en väg.
”Vem är där?” ropade han.
Berget gav honom inget eko.
Men bakom Thronion började stjärnorna röra sig.
Först trodde Wilgrin att det var tunna moln som drev över himlen. Sedan såg
han att själva stjärnorna drogs samman i långsamma bågar. Okända
konstellationer tändes mellan de välbekanta. Ett stråk av blekt cyanblått
ljus öppnade sig över bergstoppen, och för ett ögonblick tyckte han sig ana
konturerna av någonting oerhört på andra sidan natten.
Rösten talade hans namn en tredje gång.