Jag befann mig någonstans i Inlandet, kanske uppe på Aeisforion-platån. Framför mig en grupp människor som jag uppfattade som ett slags försvarsråd. Men ingenting liknade en myndighet eller ett departement i vakenheten.
De satt ute på en äng, samlade i en cirkel bland stora stenblock. Där fanns människor av olika kön och åldrar, men det var de äldre som förde ordet. Jag höll mig undan men tillräckligt nära för att höra dem. Känslan jag hade var som en spion eller tjuvlyssnare: jag hade fått tillträde till något som inte var avsett för mig.
De äldre berättade om en delegation som sänts till ett avlägset land för att förhandla om någon form av försvarsvapen. Med pinnar ristade de samtidigt tecken och figurer i marken.
Sedan fördes ett märkligt föremål fram och placerades i cirkelns mitt. Dess grundform tycktes vara en hexaeder, men geometrin var inte helt stabil; vinklar och ytor verkade glida en aning när jag försökte fixera dem med blicken. Föremålet var rikt ornamenterat och påminde om en helig relik, samtidigt som det bar drag av en teknik jag inte kunde placera. Någon motsättning mellan dessa egenskaper tycktes inte finnas.
En av dess sidor vek undan, eller upphörde för ett ögonblick att vara sluten.
De äldre började åter rista i marken och uttalade formler jag inte förstod. Runt föremålet anades vaga mönster i olika färger, mer förnimbara än tydligt synliga, som om något höll på att framträda utan att helt ta form.
Nu förändrades rådets karaktär. Det som först hade liknat en redogörelse blev en ceremoni. Rösterna fick större tyngd, människor reste sig, och det fanns en högtidlighet i handlingarna som jag först då började förstå.
Delegationen hade lyckats.
Och Fantasofisterna hade inte bara fått tillgång till ett objekt. Inför det församlade rådet deklarerades ceremoniellt grundandet av Landet utan land.
Dess officiella territorium omfattade exakt 0 km².
Ändå var landet portabelt och kunde landet bäras med som en resväska.
Reaktionerna i gruppen var omedelbara: lättnad, häpnad, triumf och optimism. Jag förstod att detta på något sätt gav dem ett skydd de tidigare saknat — kanske en möjlighet till asyl, immunitet eller undanförsel — men exakt hur förblev obegripligt för mig. För rådet tycktes betydelsen däremot fullständigt självklar.
Strax före uppvaknandet förstod jag att jag kanske aldrig hade stått där på ängen.
Hela scenen tycktes ha visats för mig av någon annan, som en film i drömmen eller en återgivning jag tillfälligt fått stiga in i. Personen var välvilligt inställd , och jag kände en stark värme och solidaritet med den.
Vem personen var, och varför den hade gett mig tillträde till försvarsrådets hemlighet, hann jag aldrig förstå.
