Det var i krigets första skede. Inlandet och Oneirosoferna stod mot Klanen och dess allierade. Vi hade lidit vårt första nederlag. Vi visste att den första fasen var förlorad.
En specialstyrka under Lady Otoronga hade angripit oss i våra egna härbärgen, med frekvensdjup som vi inte kunde bemöta. Förstärkningar var på väg. De försökte nå oss med sina mobiler, men telefonerna började föda virusmaskar, otäcka kryp och kackerlackor.
Till slut blev vi tillfångatagna.
Ett tempel av frekvenser
Alla våra trumfkort — τα ατού μας — hade konfiskerats. Våra vapen och reliker låstes in i något som liknade ett jättestort svart altare. Det var så kolossalt att det såg ut som ett eget tempel, eller en väldig kyrkoorgel med fyrkantiga pipor.
Altaret hade inga dimensioner i tidsrymden. Det bredde ut sig på emotionella plan.
Därinne spelades alltid musik. Om man lyssnade eller dansade till den i fyrtakt kunde man förflytta sig inom dess dimensioner och fortfarande behålla kontrollen över sitt sinne.
Men musiken var suggestiv. Fördjupade man sig i den och började höra eller dansa i 6/8, 7/8 eller andra, mer ovanliga takter, förlorade man sig i djupare neurofysiologiska labyrinter och korridorer. Sinnet gled över i mardrömstillstånd, i något som liknade snedtändningar med cannabis eller LSD.
Långt därinne, i ett säkerhetsskåp, låg våra konfiskerade föremål.
Inne i altaret
Jag erbjöd mig att gå in först och försöka nå relikerna.
Mina kamrater tvekade. De varnade mig för att jag kunde gå förlorad för alltid i fel rytmer och frekvensdjup. Jag envisades med att jag skulle klara det.
Till slut gick de med på det.
Jag gick in.
Det var oerhört svårt att hålla mig i 2/4 eller 4/4. Jag fick anstränga mig till det yttersta för att inte dras med av de andra rytmerna och djupen. Bitvis var det verkligen som en snedtändning.
Men till slut kom jag i närheten av skåpet.
Så snart jag befann mig inom dess omkrets förändrades atmosfären omkring oss. Det var som om vi på något sätt segrade. På denna nivå hade vi återfått en del av kontrollen.
Då såg jag en gammal bekant från Inlandet stå som portvakt i altaröppningen. Han samtalade med fiendesoldaterna.
Var han en förrädare?
Jag häpnade. Men jag var framme vid skåpet.
Repatriation
Det var lätt att öppna.
Därinne låg våra reliker. Ändå kändes det som om de befann sig i ett avlägset, främmande land. De måste repatrieras. Snabbt.
Jag hade bara en liten kärra med mig. Allt skulle inte få plats på en gång. Vi måste välja vad som skulle med först och sedan köra i omgångar. Mellan turerna behövde någon stanna kvar och vakta det som återstod.
Vem kunde åta sig det?
Kanske vår lilla söta maskot, Harlekinen?
Det fick bli han.
Jag började lasta den första omgången.
Där fanns pärmar med anteckningar. Skissblock, skrivmaskiner, musikinstrument och målarpenslar. Men också helt vardagliga saker: en morgonrock, tofflor.
Gemensamt för dem var att de alla var föremål vi hade älskat i våra liv.
De fungerade som vapen.
Läs också: Demonernas tempel i Vilsenhetens sektor.
