Jag var redan i rörelse på flykt från nåt obestämt när jag nådde T-bane-nedgången. Något hade gått fel, eller höll på att gå fel, och det enda som kändes möjligt att göra nu var att försvinna under jord. Metropole Megatheriums T-banesystem svalde mig utan motstånd.
Luften där nere var tung av metall , utnötta elkablar gammalt tunnelsystem. Perrongerna bredde ut sig i flera nivåer som om de inte byggts utan växt fram, lager på lager. Skyltar pekade i motsatta riktningar. Linjer korsades, försvann, dök upp igen med nya färger. Jag sprang uppför trappor som ledde till korridorer som mynnade i rulltrappor som slutade vid ännu en perrong, nästan identisk med den jag nyss lämnat.
Tågen kom och gick i dånande rytm. Dörrar öppnades, stängdes. Människor rörde sig som i tans, som om de programmerat visste exakt vart de skulle. Jag visste inte ens vad jag letade efter. En linje? Ett namn? En riktning hemåt? Känslan var att T-bane-nätet inte var gjort för att förstås, bara för att genomkorsas av dem som redan accepterat dess logik.
Jag stannade till vid en smutsig, ålderssliten perrong. Betongen var sprucken, kaklet missfärgat från åratal av bruk . Ett tåg stod inne, redo att avgå.
I en av vagnarna fick jag syn på ett gäng bekanta ungdomar. De såg mig nästan samtidigt. Ett ögonblicks igenkänning, leenden, vinkningar. Jag klev på utan att tänka mer. Dörrarna gled igen bakom mig.
För första gången sedan jag rusat ner i underjorden kände jag något som liknade lättnad. Jag var inte ensam i virrvarret längre.
jag minimerar lite:
Tåget satte sig i rörelse med ett ryck. Ett långt, metalliskt gnissel drog genom vagnen innan hjulen fann sin rytm. Stationerna vi passerade under jord var obekanta. Perronger med lågt i tak, kala väggar i blekta färger, funktionella skyltar utan prydnad. De påminde om något stramt och gammalt, nästan byråkratiskt i sin arkitektur, men de var inte övergivna. Folk stod där, väntade, klev av och på. Allt fungerade.
Efter en stund förändrades ljuset. En lutning uppåt, ett dovt dån som öppnade sig, och plötsligt var vi över jord. Perrongerna blev enklare, mer exponerade. Räcken, betong, öppna ytor. Himlen låg som ett blekt lock över de östra delarna av Metropole Megatherium.
Sedan började byggnaderna passera. Först långsamt, sedan snabbare. Huskomplex, viadukter, tättbebyggda kvarter jag aldrig tidigare sett. Fönster, balkonger, fasader i ändlösa rader. Stadens östra kropp vecklade ut sig utanför glaset medan tåget fortsatte framåt.
Sedan kom det.
Ett av de där långsträckta betongkomplexen som först såg ut som ännu en brutalistisk koloss bland andra. Men när tåget närmade sig såg vi att fasaden inte var slät. Den var skulpterad.
Hela byggnaden liknade ett uråldrigt tempel hugget i sten. Pelare som inte bar något synligt tak. Friser fyllda av gestalter i förvridna proportioner. Makabra skulpturer. Ansikten med urholkade ögon. Gap med huggtänder.
Mellan våningsplanen löpte band av ornamentik, slingrande former som först liknade växtmotiv men som, när man såg närmare, övergick i klor, horn, öppna munnar. Balkongerna var dekorerade med ockulta geometriska symboler, pentagram, avbildningar av märkliga varelser infogade i nischer som påminde om altaren, allt sammanfogat i en bisarr rituell komposition.
Nej, det var ingen ruin. Inget museum. Det var bebott.
Och ändå kändes det som om hela komplexet var uppfört till ära för någon okänd kraft. Namnet kom till mig utan ansträngning, blixtsnabbt, som om det alltid funnits där:
Demonernas tempel.
När jag hämtat mig från den bisarra synen försvann templet bortom vår blick.
Tåget fortsatte. Rälsens rytm dundrade vidare. Husen gled förbi. Plötsligt hördes en skarp vibration. Ett ryck i sidled. Ett muller som inte längre lät som tåghjul mot räls.
Sedan åter tågets rytmiska dundrande. Perronger. En bro. Färd längs en trafikled.
Ett nytt dån. Högre än innan. Närmare. Pulserande. Jag lutade mig framåt utan att veta varför.
Vagnens fönster suddades långsamt ut. Betongpelare som susade förbi. Spår. Asfalt. Sedan tillbaka i vagnen. Ett blinkande ljus ovanför dörrarna. Dånet öronbedövande. Kastvind mot kinderna. En kurva för snäv för att vara på räls.
Jag hann knappt tänka längre. I sinnet bara svindlande fart. Tågets rytm tunnades ut. Det motoriska mullret tog över. Stadens yta rusade nu tätt intill mig. Inga säten bredvid mig längre. Ingen mittgång. Ingen vagn.
Jag satt plötsligt tätt bakom någon okänd figur. Inte längre på tåget. Jag blev skjutsad på motorcykel. Höll armarna runt en läderklädd kropp för att inte ramla av.
Vi svängde mellan kvarteren i hög fart. Förbi ett torg med ett monument jag kände igen utan att hinna läsa dess inskription. Förbi breda avenyer, rondeller, in på andra vägar. Då slog igenkännandet till.
Vi var i den stadssektor där varje genväg blir en omväg. Där varje försök att ta sig hem leder djupare in i vilsenhet. Nu visste jag var vi befann oss. Jag mindes att jag varit här flera gånger förut. I förorterna som kallas Vilsenhetens sektor.
Vänta nu … kan det här vara en … nej, det är inte sant … det är inte en … kanske ändå … en dröm …
Innan jag hann sätta frågetecken i tanken och göra en reality check vaknade jag hemma i sängen.
—