Landskapet händer medan man går
Det var inte lätt för honom att hitta linje 683. Efter en del frågande och ett par felaktiga hänvisningar fann han till slut den gamla bussterminalen.
Den såg ut att ha varit nedlagd länge, men enligt flera förbipasserande var linje 683 fortfarande i trafik mellan denna del av Metropole Megatherium och Alligyalos..
I början fanns det gott om sittplatser. Men ju längre bussen fortsatte genom Metropolens ändlösa förorter, desto fler steg på. Snart stod folk tätt i gången, några hängde i dörröppningen, bagage bands fast på taket, där även några passagerare hade klättrat upp och satt sig bland säckar, hönsburar och lådor.
Bussen började så småningom tömmas på passagerare. En efter en steg de av vid små vägskäl, gårdar och platser som knappast såg ut som hållplatser alls. Till slut var han nästan ensam kvar igen.
Bussen bromsade in mitt ute i ingenstans. Ändhållplats, sa chauffören.
— Men går inte linjen till Alligyalos?
— Jo.
— Och det här är slutstationen?
— Ja.
Sedan stängde chauffören dörrarna. Bussen vände och försvann tillbaka samma väg som den kommit.
Kvar stod vandraren ensam i ödemarken. Han började gå.
Efter en stund kom en gammal, sliten milsten långsamt vandrande längs vägkanten. Den stannade framför honom och slog rot i marken. Skriften på dess yta var sliten av tiden och han läste med viss svårighet:
PSYCHIA ODOS
2 km
ALLIGYALOS ANCHORAGE
Ett par kilometer, ganska nära ändå, tänkte han, och gick vidare.
Men stenen följde efter honom.
När han såg efter igen stod det: 10 km. Äsch, förbaskade sten, muttrade han och fortsatte.
Den gamla milstenen följde slött efter. Efter några steg tittade han på stenen igen. 500 meter.
Nu blev han nöjd och fortsatte framåt med snabbare steg.
2 km
10 km
500 m
~ Då fick han syn på havet vid horisonten. ~
Han var nära nu. Han ökade takten mot kusten. Men det var något som inte stämde.
Han gick och gick, men havet tycktes avlägsna sig
i precis samma takt som han närmade sig.
För varje meter han tog framåt
verkade horisonten flytta sig en meter bort.
Efter en stund saktade han ner.
Det här var märkligt.
Havet syntes fortfarande framför honom, men nu började han begripa vad som egentligen hände.
För varje steg fylldes landskapet på. En ny vägkrök, några buskar, ännu ett stycke mark. Det var som om världen byggdes ut precis framför honom medan han gick.
— Jaha, tänkte han. Det här känns bekant.
Han tog några försiktiga steg till och såg samma sak hända igen. Marken, vägen, avståndet — allt fylldes på framför honom.
Han stannade
Ingenting hände
Han tog ett steg framåt
Mer landskap
Ett steg till.
Ännu mer
Ännu mer
· · ·
Efter en stund kom han fram till ett vägskäl där han stannade oviss om vilken väg han skulle ta.
Den vänstra vägen kändes fel. Inte farlig, bara fel på det där sättet som vissa vägar gör när man bara vet att de leder till vilsenhet.
Han tog den högra.
Vägen fortsatte rakt fram så långt ögat kunde se genom det låga landskapet. Han fortsatte att gå.
Efter en stund kom han fram till ett vägskäl.
Han stannade tvärt.
Han hade kommit tillbaka till exakt samma plats. Han såg på den vänstra vägen igen. Den leder säkert fel, tänkte han.
Sedan tog han den ändå.
· · ·
Det dröjde inte länge förrän landskapet började förändras. De första husen dök upp glest mellan träden, sedan fler. Vägen blev smalare, murar och bakgårdar trängde sig närmare. Efter en stund började han känna igen sig. Han hade kommit in i de bortre kvarteren av Alligyalos, de som inte vetter mot vattnet. Här kunde han orientera sig.
Han tog sig genom de smala kvarteren tills han kom fram till ett litet hotell han kände igen sedan tidigare.
Ägaren stod i dörröppningen och fick syn på honom.
— Där är du ju!
Vandraren stannade framför honom.
— Ja, hittade fram till slut. Men du kanske vet varför jag kallades hit?
Hotellägaren nickade och sa lite förebrående:
— Han väntade på dig … imorgon.
Vandraren tittade på sin klocka. Sedan tog han fram blocket och slog upp sidan med anteckningarna från psykofonsamtalet:
Linje 683 | ALLIGYALOS| IMORGON
— Ja, just det. Vilken miss! Då får jag komma tillbaka igår.
Hotellägaren nickade igen och log, som om saken därmed var utredd.
