Det var inte lätt att hitta hållplatsen.
Efter en del frågande och ett par felaktiga hänvisningar hittade han till slut platsen där den gamla bussen skulle gå ifrån. Den såg ut att ha varit nedlagd länge men ändå, som flera sa, var den fortfarande i trafik mellan Metropole Megatherium och Alligyalos, längs den gamla landsvägen.
När han steg på fanns det gott om sittplatser. Men ju längre bussen fortsatte genom Metropolens ändlösa förorter, desto fler steg på. Snart stod folk tätt i gången, några hängde i dörröppningen, bagage bands fast på taket, där även ett par passagerare hade klättrat upp och satt sig bland säckar, hönsburar och lådor.
Sedan började bussen sakta tömmas på passagerare. En efter en steg de av vid små vägskäl, gårdar och platser som knappast såg ut som hållplatser alls. Till slut var han nästan ensam kvar igen.
Bussen bromsade in mitt ute i ingenstans.
— Men går inte linjen till Alligyalos?
— Jo.
— Och det här är slutstationen?
— Ja.
Sedan stängde chauffören dörrarna. Bussen vände och försvann tillbaka samma väg.
Kvar stod vandraren ensam i ödemarken. Han började gå.
Efter en stund kom en gammal, sliten milsten långsamt vandrande längs vägkanten. Den stannade framför honom och slog rot i marken. Skriften på dess yta var sliten av tiden och han läste med viss svårighet:
2 km – ALLIGYALOS ANCHORAGE | PSYCHIA ODOS
Rätt nära ändå, tänkte han, och gick vidare.
Men stenen följde efter honom. När han såg efter igen stod det:
10 km
— Äsch, jobbig sten, muttrade han och fortsatte. Den gamla milstenen följde slött efter.
Efter några steg tittade han på stenen igen.
500 meter
Nu blev han nöjd och fortsatte framåt med snabbare steg.
Då såg han att havet hade blivit synligt vid horisonten.
Han var nära nu. Han ökade takten mot kusten. Men något stämde inte.
Han gick och gick, men havet tycktes avlägsna sig i precis samma takt som han närmade sig. För varje meter han tog framåt verkade horisonten flytta sig en meter bort.
Efter en stund saktade han ner. Det här var märkligt.
Lite längre fram stod en man mitt på vägen och sopade.
Inte dammet. Skuggorna.
Han drog dem samman med en kvast och förde dem åt sidan. Skuggor av träd, buskar, stenar, föremål – han staplade alla i små mörka men prydliga högar längs vägkanten.
När vandraren kom närmare pekade mannen på marken framför hans fötter.
Vandraren tittade ner, suckade och lyfte upp sin egen skugga så gott han kunde, så att renhållningsarbetaren ostört kunde göra sitt jobb.
Soparen tackade med en snabb gest och fortsatte att sopa vägen fri från skuggor.
Vandraren gick vidare.
Havet syntes fortfarande framför honom, men nu började han se vad som egentligen hände. För varje steg fylldes landskapet på. En ny vägkrök, några buskar, ännu ett stycke mark. Det var som om världen byggdes ut precis framför honom medan han gick.
Han stannade.
Ingenting hände.
Han tog ett steg framåt.
Mer landskap.
Ett steg till.
Ännu mer.
Nu förstod han varför han aldrig kom närmare kusten.
Landskapet skapades framför honom medan han gick.
— Jaha, tänkte han. Det här känns bekant.
Han tog några försiktiga steg till och såg samma sak hända igen. Marken, vägen, avståndet — allt fylldes på framför honom.
Efter en stund kom han fram till ett vägskäl. Där stannade han, oviss om vilken väg han nu skulle ta. Han lutade sig mot en gammal ek som såg flera hundra år gammal ut för att pusta ut och tänka efter.
Den vänstra vägen kändes fel. Inte farlig, bara fel på det där sättet som vissa vägar gör när man bara vet att de leder till vilsenhet.
Han tog den högra.
Vägen fortsatte genom det låga landskapet, upp mellan några kullar och sedan rakt fram igen så långt ögat kunde se. Han fortsatte att gå.
Efter en stund kom han fram till ett vägskäl.
Han stannade tvärt.
Till vänster låg den bekanta vägen som kändes fel. Mitt i vägskälet stod den stora eken.
Han hade kommit tillbaka till exakt samma plats.
Han såg på den vänstra vägen igen.
Den leder säkert fel, tänkte han.
Sedan tog han den ändå.
Det dröjde inte länge förrän landskapet började förändras. De första husen dök upp glest mellan träden, sedan fler. Vägen blev smalare, murar och bakgårdar trängde sig närmare.
Efter en stund började han känna igen sig.
Han hade kommit in i de bortre kvarteren av Alligyalos, de som inte vetter mot vattnet.
Här kunde han orientera sig.
Han tog sig genom de smala kvarteren tills han kom fram till ett litet hotell han kände igen sedan tidigare. Ägaren stod i dörröppningen och fick syn på honom.
— Där är du ju.
Vandraren stannade framför honom.
— Ja, du vet kanske varför jag kallades hit?
Hotellägaren nickade och sa lite förebrående:
— Han väntade på dig … imorgon.
Vandraren tittade på klockan.
— Ja, just det. Vilken miss! Då får jag komma tillbaka igår.
Hotellägaren nickade igen och log, som om saken därmed var utredd.
