Kallad till Psychia
Reportern Babis Mesitis stod stilla mitt på den smala gatan och lät blicken vandra mellan husfasaderna. Luften bar doft av regn, kaffe och något metalliskt som han inte kunde placera. Ett par lätta droppar regn föll mot marken.
Han hade ännu en gång lyckats kliva in i drömmen!
Övergången hade lämnat en svag ostadighet i kroppen, som om marken fortfarande sökte rätt läge under skosulorna. Kallelsen hade varit tydlig nog för att föra honom hit, men inte tydlig nog för att tala om vad han skulle göra sedan.
Bakom honom skimrade det varma ljuset från caféet Καφενείον Το Όνειρο över trottoaren. Därinne stod små bord tätt tillsammans, och någon ställde ned en kopp med en torr klang. Kaféet väckte en oförklarlig känsla av igenkänning. Kanske hade han sett det förut. Kanske hade det bara väntat på att bli ihågkommet. Sådant hände i Psychia.
Babis tittade upp och ner längs gatan. Ansikten passerade längre bort utan att dröja vid honom. En markis rörde sig trots att vinden knappt märktes. Han väntade på en gest, en röst, vilken liten avvikelse som helst som kunde visa varför han hade kallats hit.
Då började det ringa.
Den tredje signalen
På husväggen intill honom satt en gammal apparat med en mörk telefonlur. Den vilade i sin klyka, blanknött där många händer hade hållit den. Ringningen var dov men envis.
Babis såg upp mot fönstren runtomkring. Han granskade portarna på andra sidan gatan och människorna kring kaféet. Duggregnet hade tätnat; det ritade fina streck genom ljuset och pärlade sig på hans rockärmar.
Apparaten ringde en andra gång.
Ingen stannade. Ingen vände sig om.
Vid den tredje signalen vågade han lyfta luren.
”Hallå?”
Först hörde han ett lågt brus, sedan knaster som när en nål söker spår i en gammal skiva. Ur störningarna kom en röst, sedan kanske ännu en, avlägsen och nära på samma gång. Babis böjde sig mot apparaten och lyssnade spänt. Regnet samlades i hans hår och rann kallt innanför kragen, men han tycktes inte längre märka det.
Något i rösten fick hans hand att söka rockfickan. Han tog fram sitt anteckningsblock, höll kvar luren mot örat med axeln och skrev.
Först ett enda ord. Sedan en rad, en pil, en hastig rättelse. Pennan stannade när rösten sjönk tillbaka i knastret, började röra sig igen när den återvände.
När bruset tystnat
Till sist återstod i luren bara ett tunt brus. Babis väntade, pennan stilla ovanför sidan, tills också det hade tystnat. Han lade tillbaka luren.
Regnet föll nu stadigt och fick gatan att glänsa. Medan han avslutade den sista meningen började apparatens mörka form blekna mot väggen. Konturerna blev svagare, som en dröm som försvinner efter att man har vaknat. Snart gick det inte längre att skilja dess skugga från fukten och den flagnande putsen.
Babis läste anteckningarna en gång. Han strök under två ord, stängde blocket och stoppade undan både det och pennan i rocken.
Sedan såg han mot Καφενείον Το Όνειρο. Det var inte dags att gå in ännu, men han såg på dörren som om han räknade med att återvända.
Han tvekade ännu ett ögonblick innan han gick. Hans steg var nu stadigare än när han kom. Snart hade han försvunnit ur sikte i Metropolens myller.