“…ελπίζω να πενάτε καλά και να έχετε ringa sorger framöver…”
så försökte jag, med en hand som ännu bar nattens tyngd, skriva till min egen eftervärld – till mig själv, sådan jag en gång måhända skulle vara. Pappret var besynnerligt vått, nästan eftergivligt, och bläcket lydde mig ej; det spreds, klibbigt och ovilligt, som om även orden vägrade att fixeras.
“…white in…”
dessa ord, eller tillstånd, föreföll mig vara motsatsen till ett blackout, ty jag befann mig i en Ονειρικό κι Αντίθετο κόσμο, en drömlik och motsatt värld, där ingenting riktigt höll sin form.
Orden ville ej stanna på arken – det gulnade våta pappret tycktes stöta bort dem.
Jag vände mig om.
Där, vid min sida, låg en trave gamla grammofonskivor bredvid ett åldrat ηλεκρόφωνο. Men ej heller dessa ville underkasta sig sin natur. Skivorna voro tunna, fuktiga, nästan som nån slags folie; de böjde sig, fäste sig vid varandra, smälte samman i en märklig oordning.
Jag minns att jag förnam ett slags rus, utan orsak, i en värld som själv var berusad. Allt var formbart, εύπλαστη, och denna egenskap genomträngde även musiken. Tonerna saknade fasthet; de flöt, de vek sig, de antogo tillfälliga gestalter innan de åter upplöstes.
Sedan fann jag mig plötsligt vandrande genom en korridor.
Jag är viss om att mina steg förde mig framåt. Dock upplevde jag mitt synfält röra sig i motsatt riktning än vad den ”borde”. Jag försökte greppa en paradox som hjärnan i vaket tillstånd inte skulle acceptera. Väggarna, ljuset, själva rummet tycktes glida , i αντίθετη φορά än vad min egen rörelse borde åsamka.
Härvid avbröts allt.
Jag hade vaknat för mycket; återstoden av händelseförloppet undandrog sig mig i det svaga ljuset.
Metropole Megatherium, 1926-03-18