Jag hade rest ut med ett litet sällskap till Nigderna och ön med de tre ihåliga stränderna för att köpa ädelstenar av lokalborna. Det ryktades att de hade mycket sällsynta sorter där, och att de sålde dem billigt.
Kanske kunde jag göra en bra affär och sedan sälja stenarna vidare i någon av Altais basarer.
Den väldiga statyn
På den mellersta stranden, som populärt kallades Eleftheropoulos Beach, låg sedan urminnes tider en väldig staty. Den måste ha varit omkring tjugo meter lång. Ytan var ljust metallisk, av nysilver eller nickelsilver.
Den föreställde en krigare, fenicisk eller babylonisk till utseendet.
Jag fick genast en omisskännlig känsla av att statyn inte bara föreställde någon död eller uråldrig gestalt. Det var som om den höll på att bli levande. Som om den skulle vakna igen.
I statyns buk fanns ett enormt hål, stort som en krater.
Jag gick närmare för att undersöka det.
Först då upptäckte jag att hålet inte bara var en öppning i statyn. Det var ett φρέαρ, en avgrundsdjup brunn som fortsatte kanske trehundra eller fyrahundra meter ner.
När jag böjde mig över kanten blev jag yr av vakuumet. Jag kände abyssens isiga andedräkt.
Vägen till urtiden
Jag såg ner i djupet.
Då hörde jag en röst inom mig:
Detta är vägen till den antika tiden, urtiden.
Tiden är en fraktal, och där nere kan du se några av dess olika μορφώματα/formationer.
På något sätt var detta starkt förbundet med ädelstenarna och mineralerna, med deras formationer.
Rösten i mitt huvud övergick nästan omärkligt i röster från några lokalbor som passerade förbi.
De berättade att brunnen längre ner bredde ut sig till ett jättelikt system av grottor. Det ryktades att gångarna sträckte sig ända till utkanterna av den stora staden.
Jag var samtidigt säker på att också de två andra stränderna hade sådana brunnar. Jag hade ett svagt minne av att jag som barn hade besökt en av dem, men jag kunde inte minnas någon staty från den tiden.
Bland rösterna hörde jag plötsligt en viskning:
Ända till Sacrampolis.
Något inom mig ryckte till.
Jag mindes det märkliga gamla huset där jag en gång för länge sen bodde.
Gatuförsäljarna
På stranden stod flera lokala gatuförsäljare, som de brukar kring en turistattraktion. Bland dem lade jag särskilt märke till tre unga flickor som sålde olika småsaker.
De hälsade på oss:
”Välkomna till Eftermiddagen. Vi trodde ni skulle komma på Morgonen.”
Inom mig visste jag genast vad de menade. Eftermiddagen betydde hösten och Morgonen betydde våren. Det var som om en inre tolk översatte deras ord åt mig, fast inte verbalt, mer känslomässigt.
De tre ur-händerna
Bland försäljarna fanns också en gammal man som stack ut. Han var inte alls sympatisk. Han såg lurig ut, en sådan man skulle kunna kalla en snuskgubbe.
Han sålde alla möjliga saker, bland annat stenar.
När vi var på väg att lämna stranden tog han fram en sliten läderpåse och erbjöd oss att köpa något därur.
Till vår förskräckelse plockade han fram tre händer. De var mycket håriga, någonting mellan ap- och människohänder.
En av handflatorna öppnade sig långsamt.
Vi skyndade förbi och köpte ingenting.
De andra i mitt sällskap hade blivit chockade av den gamle mannens erbjudande. Själv var jag lugnare.
Inom mig fanns en märklig visshet om att en sådan ur-hand hade spelat, och fortfarande spelade, någon slags symbolisk nyckelroll i mitt liv.
Jag visste att det inte var första gången jag hade sett den.
Och inte heller den sista.
Se även: https://www.psychia.net/ezfakhan-har-vaknat/
